torsdag 20 september 2012

Som de gamla sjunga…


Gina Dirawi heter en 21-årig tjej som har kommit i ropet på senare tid. Hon fick göra ett sommarprogram 2011 och var en av tre presentatörer av den svenska melodifestivalen 2012, efter att det varit ett enormt hallå om att det var för många manliga programledare på TV. Hon är verbalt begåvad, är bra på att framträda och ger ett framåt och trevligt intryck. En av retorikens grundpelare är ju att det viktigaste är inte vad som sägs, utan hur det sägs, och här kan man bara konstatera att hon lyckats. Att hon sedan är effektivt framcurlad av mediaetablissemanget måste man nog vara en ordentligt hjärntvättad feminist för att inte inse. Vilken kille i motsvarande ålder och med samma CV skulle lyfts fram på liknande sätt?

Naturligtvis har hon också blivit krönikör i Aftonbladet, fattas bara annat. I en krönika den 19 september 2012 benämnd ”Ge kvinnor ett land att vara stolta över” beklagar hon sig över kvinnornas situation i dagens Sverige. Krönikan är inte speciellt lång, men ändå får vi ett smakprov på ett antal feministiska floskler och myter som vi hört till leda nu.

Här skrivs om orättvis fördelning bland styelseordförandena i börsbolag och chefer på arbetsmarknaden i största allmänhet. Naturligtvis nämner hon inget om underlaget till dessa tjänster eller bakomliggande faktorer. Sedan kommer också löneskillnaderna in och den som snabbläser texten skulle lätt kunna få intrycket att det är olika löner för samma jobb, något som i själva verket inte alls är fallet. Här är det heller ingen som helst analys av varför dessa löneskillnader finns. Skulle det kunna vara så att många kvinnor av tradition söker sig till lägre betalda tjänster, hur är det med viljan att jobba övertid och att satsa mer på arbetet än på privatlivet, etc, etc? Inget av detta tas upp i artikeln och sedan får också de som har synpunkter på feminismen en känga. Allt utan bevis eller källhänvisningar naturligtvis.
Vi kvinnor sätts i en ­position där vi är underlägsna, men vi får inte kritisera tillståndet, för då blir vi jobbiga”. 
Jaså? jag tycker det sker dagligdags och i de flesta sammanhang och det mesta får stå helt oemotsagt.

Dessutom hävdar hon, även här utan att på minsta sätt belägga sin tes, att Sveriges kvinnor är en andra klassens medborgare. Sedan fortsätter hon med sin samhällshierarki: 

”Sen kommer de äldre, invandrare och så fortsätter det. Längst upp i maktordningen sitter fortfarande mannen.”
Självklart nämns ingenting om de män som jobbar som gruvarbetare, sophanterare, grovarbetare o liknande tunga och slitsamma lågstatusarbeten som nästan uteslutande utförs av män, heller ingenting om att majoriteten av de utslagna och alkoholiserade är män och att mäns medellivslängd är betydligt kortare än kvinnors.

Hon nämner heller ingenting om att den generation kvinnor hon tillhör är i majoritet när det gäller högskolestudier till läkare, jurister, lärare, journalister och andra högstatusyrken.

Sådana fakta är inte viktiga för henne, utan det viktigaste är att kvittra på samma sätt som de stora föredömena sjunger. Det ger ju fina pluspoäng hos medieeliten och det är det som är avgörande för den framtida karriären.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar